Vad är ett minnesmärke?

Sedan en tid tillbaka finns det möjlighet för vem som helst att elektroniskt rapportera till Riksföreningen Sverigekontakt om ett svenskt minnesmärke i utlandet. Rapporten lämnar man genom att fylla i ett särskilt formulär som finns på vår hemsida. Denna plattform är tänkt att framöver fungera som själva navet i föreningens minnesmärkesprojekt.

Vi i projektledningen vill förhålla oss så öppna som möjligt till alla inkomna förslag.
En av huvudtankarna är just att den traditionella bilden av vad som kan vara ett minnesmärke skall kunna omprövas och nyanseras. Ett minnesmärke kan bestå av annat än brons och sten, det måste inte ha den traditionella stodens monumentala form och det behöver inte erinra om fornstora dagar, åtskilliga sekel från vår nutid. Någon sorts diskussion om gränserna för begreppet minnesmärke är ändå på sin plats.
I Allsvensk samling från början av förra seklet definieras begreppet på följande sätt:
Med svenska minnesmärken mena vi allt som utanför Sveriges gränser på något sätt erinrar om något svenskt, vare sig genom ett synligt minnesmärke eller genom själva minnet av någon svensk händelse eller någon svensk personlighet fäst vid platsen i fråga.

Vad krävs?
Två grundkrav ställs alltså på minnesmärket: det måste befinna sig utomlands och det måste erinra om något svenskt. Att själva minnet av något anses kunna utgöra ett minnesmärke är faktiskt rätt anmärkningsvärt. Ett minne är ju flyktigt och minst sagt problematiskt att dokumentera. Man kan visserligen tänka sig att saker och ting kan bevaras i ett slags kollektivt minne. Minnet av de svenska härarnas hänsynslösa härjningar på kontinenten under Trettioåriga kriget är möjligen av det slaget. Men även kollektiva minnen lämnar märken efter sig, märken som kanske inte är konkreta som en staty men som ändå är förnimbara och möjliga att samla in.
Följande barnramsa lär ha traderats i Tyskland sedan tiden för nämnda krig:

Bet, Kindlein, bet! Morgen kommt der Schwed, Morgen kommt der Ochsenstern, wird die Kindlein beten lern’, Bet, Kindlein, bet! ’Be, lilla barn, be! Imorgon kommer svensken. Imorgon kommer Oxenstierna, och han skall lära små barn att be. Be, lilla barn, be!’

Själva ramsan fungerar här som ett minnesmärke eftersom den påminner om svenskars närvaro i utlandet (bland annat Axel Oxenstiernas).
Definitionen i Allsvensk samling ställer inte något krav på att det skall finnas något som är dokumenterbart på det sätt en sång
eller ramsa är, eller för all del en sten eller en platta; själva minnet räcker. Däremot kräver man att den händelse eller personlighet som minnet rör skall vara knuten till en plats, vilket framstår som något motsägelsefullt. Även om definitionen alltså i princip lämnar utrymme för helt märkeslösa minnen – minnen utan avtryck – måste ändå själva föremålet för minnet vara länkat till en bestämd position i den fysiska verkligheten. Vi får intrycket att det trots allt är något mer beständigt än rena minnen som man i första hand har i åtanke.

Mycket riktigt är också det 60-tal minnesmärken som Allsvensk samling skriver om mellan 1916 och 1927 samtliga av det handfasta slaget: det är bronsbyster, stenar, gravmonument, kyrkor, obelisker, skulpturer och plaketter. Att det är det konkreta märket som ligger närmast till hands är kanske inte så konstigt. Det ligger så att säga i sakens natur. För att förvissa oss om att inte glömma behöver vi något som skiljer sig från själva minnet, något som består och inte flyr, och då passar det bra med en sten eller en platta.

Dokumenterbart märke eller avtryck
När vi nu skall samla in minnesmärken måste vi såklart rikta in oss på det som  låter sig insamlas. Men då måste definitionen skärpas. Minnesmärket kan inte utgöras av minnet självt, utan det måste finnas ett på något sätt dokumenterbart märke (eller avtryck om man så vill) som är fristående i förhållande till föremålet för minnet eller erinran. Å andra sidan är det inte nödvändigt att mer exakt kunna platsbestämma vare sig märke eller minne. Så länge märket befinner sig utomlands och minnet på något sätt anknyter till Sverige har vi med ett fullgott svenskt minnesmärke att göra. Sedan är det klart att vi gärna vill ha reda på så mycket detaljer som möjligt, inklusive uppgifter om belägenhet. Men det skall inte ingå i själva begreppsdefinitionen.

Även den tydligaste av definitioner lämnar utrymme för tolkning. Definitionen av ett begrepp innehåller ju i sin tur nya begrepp som också måste definieras. Vad innebär det exempelvis att något är dokumenterbart? Ett immateriellt märke som en sång eller en ramsa kan knappast vara icke dokumenterbart, eftersom det skulle vara samma sak som att det inte alls existerade. Och något som inte existerar är förstås inte meningsfullt att söka dokumentra. Annorlunda är det med minnesmärken av det konkreta slaget. Sådana kan faktiskt vara dokumenterade utan att de existerar.

En annan 1600-talsman med samma efternamn som den Axel som figurerar i barnramsan strax ovan var Bengt Oxenstierna, Resare-Bengt kallad. Han besökte  bland annat Persien och staden Isfahan.
Några år efter Resare-Bengts besök på platsen kom en annan svensk dit: Nils Mattsson Kiöping. Denne skriver i sin  reseskildring:

Här uthi Issphahan och Förstaden Julfwa, ther alle Christne boo, fan jag salige Her Bengt Oxenstiärnas Nampn uthi itt Au-gustiner Kloster med een Spijk uthi Muren inrijtat på Latijn: Och lyder på Swenska sålunda.
MIn GUDH/ migh godh Ledhsagar är  Och Dygden migh i Sälskap när/  Ty fruchtar iagh för ingen Faar/   I Medhgång och ey stålt iagh war:  Men allastädz går medh frijt modh  Bengt Oxenstiern/ Swensk Frijherr godh.  På Sextandhundrat Elfwa Åhr/  Seen födder war Frelsaren wår.

Kiöping har uppenbarligen funnit spår av Oxenstiernas närvaro i den persiska staden, ett svenskt minnesmärke helt enkelt. Det kloster vars yttermur tycks ha fungerat som Oxenstiernas skrivplatta är emellertid sedan länge borta. Märket är med andra ord dokumenterat (i översättning), men det existerar inte längre. Egentligen kan vi inte vara helt säkra på att inskriften någonsin har funnits – Kiöping kan ju ha fabricerat uppgiften av någon anledning. På samma sätt är det givetvis omöjligt att hundraprocentigt verifiera att ramsan om den andre Oxenstierna verkligen har traderats sedan Trettioåriga kriget. Sanningen är dock underordnad i detta sammanhang.
Det väsentliga är att märket kan dokumenteras och att det erinrar om något svenskt.

Slutligen kan det vara värt att fundera över just beteckningen svensk. Hur skall vi förhålla oss till märken som minner om en tid före nationen Sveriges tillblivelse?
Ta runinskriften i Hagia Sofia i Istanbul, uppenbarligen ristad av en medlem av det kejserliga väringagardet. Är det ett svenskt minnesmärke för att det vi numera kallar Sverige kan ha varit hemvist för den ristande väringen? Problemet kan även vara det omvända. Märket kan befinna sig på en plats som en gång var men inte längre är en del av det svenska riket (Finland, Pommern), eller på en plats som nu är svensk men som inte alltid har varit det (Skåne, Halland). Hur hanterar vi sådant? Det är inte självklart.

Vi i projektledningen lovar hursomhelst att vara generösa i vår bedömning av vad som kan räknas som ett svenskt minnesmärke. Välkommen med ditt bidrag!

Erik Magnusson-Petzell
erik.magnusson-petzell@sverigekontakt.se